Eurokrisen « Junilistan

Eurokrisen

Eurokrisen kan egentligen sägas bestå tre kriser som samverkar och förstärker varandra; nämligen underskott i bytesbalans, statsfinansiell kris och underfinansierade banker.

Bytesbalanskris. Sedan euron infördes 1 januari 2002 steg priser och löner de sk GIIPS-länderna (Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien) mycket snabbare än i andra länder inom euroområdet. De övriga euroländerna hade också en snabbare produktivitetsutveckling. Genom att växelkursen inte kan ändras inom ett valutaområde resulterade denna skillnad i pris-, löne- och produktivitetsutveckling att GIIPS-länderna tappade i konkurrenskraft visavi övriga euroländer. Resultatet blev bytesbalansunderskott och utlandsskulder i storleksordningen 100 procent av BNP i ett flertal av GIIPS-länderna. Sedan 2008 finansierades en stor del av dessa underskott av Europeiska centralbanken, ECB, eftersom de finansiella marknaderna tvekade till att göra detta. Bytesbalanskrisen måste hävas genom att GIIPS-ländernas konkurrenskraft återställs. Utan möjligt att devalvera kräver detta löne- och prissänkningar, som inte kan ske utan fall i BNP och ökande arbetslöshet.

Statsfinansiell kris. Finanskrisen resulterade i att ett antal länder skuldsatte sig i en omfattning som de finansiella marknadsaktörerna i ett senare skede tvivlade på att dessa länder skulle klara av. Med god ekonomisk tillväxt och låga räntor är skulderna hanterliga. De blir omöjliga att hantera med dålig eller ingen tillväxt och höga räntor.

Bankkris. Ett antal stora banker i Europa blev underkapitaliserade bl a som en följd av att värdet på de statsobligationer från GIIPS-länderna, som dessa banker placerat i, föll när räntorna steg. När den ekonomiska krisen fördjupades med bl a ökad arbetslöshet och fallande fastighetspriser fick även företag och hushållen problem med att betala räntor och amorteringar på sina lån. Europeiska politiker vägrade till en början att erkänna problemen med systemviktiga och underkapitaliserade banker och absurt nog tilläts dessa att dela ut stora belopp till sina ägare vilket förvärrade problemen. I stället borde man under hot om nationalisering tvingat berörda bankerna att stoppa alla utdelningar och i stället skaffa mer kapital.

Eurokrisen har varit kostsam för skattebetalarna i EU-länderna. Fram till utgången av 2013 har skattebetalarna tillskjutit ca 1600 miljarder euro (ca 14000 miljarder kronor) till bankerna, enligt EU-kommissionens beräkningar. Det motsvarar hela 13 procent av EUs samlade BNP. Stödet har gått till rekapitalisering av banker (kapitaltillskott), lånegarantier för banker och skuldavskrivningar. Stora europeiska bankgrupper har också fått finansiering från ECB (europeiska centralbanken) inom rammen för LTRO (long-term refinancing operation) motsvarande 634 miljarder euro (ca 5500 miljarder kronor). Tilläggas kan att under 2013 bedömdes de s k nödlidande lånen i euroområdets banker uppgå till 1200 miljarder euro.